Ett år och en bit på väg

Ännu ett läsår börjar lida mot sitt slut så det passar ju alldeles utmärkt med en liten sammanfattning. Det här läsåret har känts som ett av de roligaste på länge och till stor del tror jag det beror på att det har varit en resa vi gjort tillsammans, eleverna och jag. Vi har inte tillnärmelsevis gjort allt vi hade kunnat göra, men ändå hunnit ta några viktiga grundläggande steg för att utveckla och bredda elevernas digitala kompetens. 

Så, vad är det vi gjort då? 

Till att börja med kan det vara värt att nämna förutsättningarna. I huvudsak har arbetet skett inom ramen för en grupp jag haft under hela året i Individuellt Val, Ensemble. Det har alltså handlat om gymnasieelever, år 2 och 3 som läst två kurser parallellt. Båda kurserna handlar framförallt om att musicera tillsammans, i grupp samt om kommunikation och samarbete. Dvs en ypperlig arena för att förstärka och understödja undervisningsmomenten med olika digitala verktyg och sociala medier. 

Vid det första lektionstillfället i augusti började jag därför med att kolla av vilka förkunskaper och preferenser gruppen hade beträffande användande av digitala verktyg och sociala medier. Döm om min förvåning när det visade sig att eleverna i princip inte hade några förkunskaper inom området förutom Facebook och heller aldrig fått möjlighet att inom skolans ramar lära sig använda exempelvis bloggverktyg eller wikis. Men samtliga använde i alla fall Facebook och därmed kunde vi upprätta en kommunikationsplattform som har varit värdefull och fyllt en viktig funktion hela läsåret. 

Medan vi sparkade igång terminens arbete brottades jag med dilemmat vilket verktyg som kunde vara bäst lämpat för ett genreprojekt. Skulle vi satsa på något av bloggverktygen där jag redan hade viss administrativ vana, eller en Wiki istället? När det gällde wikis så hade jag ingen som helst erfarenhet men var nyfiken på dess möjligheter. Efter en kort presentation enades vi om att testa att göra en wiki med Wikispaces och det var dessutom ett gyllene tillfälle att beröra upphovsrätt och Creative Commons. Flera flugor i samma smäll, så att säga! 

Wikin kom förövrigt återigen till användning när vårterminen och arbetet inför en konsert i slutet av mars kom igång.

Höstterminen avslutades med ett 15 låtar långt julmedley på initiativ av eleverna. En process som definitivt hade varit effektivare om vi hade haft tillgång exempelvis till en Smartboard eller motsvarande.  

För att dokumentera resultatet och samtidigt underlätta den formativa bedömningen passade jag på att introducera SoundCloud. Halvvägs in i läsåret hade jag förvisso bara hunnit få med en bråkdel av alla digitala verktyg och infallsvinklar jag tänkt, men vi hade i alla fall lagt en bra grund för HUR man kan använda några av alla verktyg som ett stöd i det ordinarie lärandet. 

Under vårterminen jobbade vi som sagt bl.a med en konsert och avslutade med ett projekt där valet föll på Bambuser för dokumentation och bedömning där vi gemensamt fick möjlighet att titta på respektive framträdande. Efter genomgången formativ bedömning raderades respektive videoklipp på begäran av eleverna då klippen tjänat sitt syfte. 

Som sagt, tanken var initialt att hinna göra så mycket mer under läsåret som gått. Inget av det jag beskriver ovan är särskilt märkvärdigt och det är heller inte poängen. Vad som däremot är poängen och som slår mig när jag sammanfattar året är att det inte har varit verktygen i sig som varit syftet, utan hur varje enskilt verktyg i sig fått en praktisk funktion i den pågående processen. Eleverna har fått en skaplig inblick i och kunskap om hur några digitala verktyg funkar, vilket de förhoppningsvis kommer få nytta av framöver. Ett år senare har vi i alla fall kommit en liten bit längre. 

Jag har sagt det tidigare och är benägen att avslutningsvis dra samma slutsats ännu en gång: 

Det viktiga är inte vilket digitalt verktyg du väljer att använda, utan HUR du använder det. 

Musiklärare behöver förutsättningar

Ett rum, utformat och utrustat för ämnet. Gruppstorlek anpassad utifrån arbetsmiljö och didaktik. Jobbar man som lärare kan man ju tycka att det handlar om självklarheter!
Men, inte om du är musiklärare.

Under hösten som gått har frågor som rör musiklärarens vardag aktualiserats, inte minst genom Musiklärarnas Riksförenings försorg och deras "Upprop för halvklass i musik" vilket genomfördes i början av oktober och uppmärksammades i en rad mediala sammanhang.

När jag började min musiklärarbana, strax efter mitten av 90-talet upplevde jag att diskussionen om musiklärares arbetsvillkor förekom relativt ofta. I min enfald trodde jag att vi kommit längre när vi nu närmar oss 2012 och det har man naturligtvis också gjort på många skolor runtom i landet. Undantagen är dock besvärande många. Även om musikämnet är ett av grundskolans minsta ämnen förtjänar det knappast den styvmoderliga behandling ämnet emellanåt utsätts för. Det kan mycket väl vara en av många orsaker till att det ibland är svårt att rekrytera utbildade musiklärare. Utan tvekan så är behovet av att diskutera musikundervisningen och dess omständigheter nu större än någonsin, inte minst i ljuset av Lgr11.  

Okunskapen om musikämnet, som Skolinspektionen pekar på i sin rapport, är hos vissa skolledare påfallande stor och de brister vi ser och hör talas om kan i en del fall sannolikt också härledas till attityd. Rektors roll är onekligen viktig, men orsaken till att det kan se så illa ut på många skolor kan kanske inte enbart skyllas på brister i det pedagogiska ledarskapet. Tack och lov finns det goda exempel och vill vi se en förändring tror jag att det kan vara en god idé att vi gemensamt hjälps åt att lyfta dessa.
Läs gärna vidare och begrunda Lisa Backhans utmärkta inlägg "Öppet brev till beslutsfattare om musikundervisning" på SKOLA OCH SAMHÄLLE.

Med en ny läroplan som förtydligar lärandet som ska äga rum i musikklassrummen runt om i landet, är det dags för förändring.

Nyckelordet är: Förutsättningar.

Analoga möten & digitala verktyg II

Det var nog egentligen aldrig frågan OM steget skulle tas, utan NÄR och möjligen HUR. Under våren gjorde jag slag i saken och införskaffade en iPad. Inte p.g.a. ett omåttligt begär att äga en surfplatta utan för att jag såg ett fantastiskt verktyg att använda i min musiklärarvardag. Tanken väcktes redan ett par månader tidigare när en kollega demonstrerade appen, som då hette iReal Book, på sin iPhone. När Apple sedan lanserade iPad2 och med den Garageband som app, ja då föll bitarna plötsligt på plats.
Så, efter att ha brottats med frågan varför jag privat skulle lägga så mycket pengar på en pryl vars främsta syfte var att användas i jobbet, slutade det ändå med att jag gjorde så eftersom jag trodde så starkt på idén.

Efter att ha använt "Paddan" i diverse sammanhang sedan i april/maj i allt från undervisning till att föra mötesanteckningar, som stöd vid förhandling eller för att skriva ner och spela in lektionsidéer o.s.v. så kan jag konstatera att jag är mer än nöjd. Paddan är på många sätt smidigare och mer intuitiv att använda, framförallt i en undervisningssituation, än vad t.o.m. en laptop är och jag kan verkligen förstå varför den fått sådant enormt genomslag inom exempelvis förskolan. Till iPadens fördel har man också ett grymt användarvänligt gränsnitt. Allt är snyggt, genomtänkt och väldigt lättarbetat. Det är i princip bara att ladda hem de specifika appar man är ute efter och tuta och köra.

Nu är ju inte poängen med det här inlägget i huvudsak att höja iPaden till skyarna, utan snarare att tipsa om de digitala verktyg jag kan rekommendera utifrån mina erfarenheter just nu. Utifrån mitt sätt att se på saken är det i stort sett bara Garageband som gör att mitt val föll och faller på iPad, helt enkelt för att Garageband är exklusivt för Apple och att det saknas någon lika enastående motsvarighet till övriga plattformar. Flertalet av de övriga appar på nedanstående lista finns för, eller har någon bra motsvarighet som funkar för den som föredrar Android.

Listan med appar och verktyg som underlättar mitt musiklärarliv just nu 

• iPad 16GB Wi-Fi
• Jabra BT3030: Blåtandsheadset för att slippa sladd mellan iPad och stereo/mixer.
• Garageband: Klicka på länken och se en inspirerande demo.  
  
• iReal b: Ett toppenverktyg om man t.ex. jobbar med improvisation.
• iBooks: Funkar bl.a som PDF-läsare för exemelvis noter, kurplaner etc.  
• Guitar Pro: Notation och tabbar för gitarr.  
• Notes Plus: Perfekt för att kladda ner och spela in lektionsidéer.
• Evernote 
• Dropbox
• Twitter: Ett gigantiskt, utökat lärarrum som alltid finns till hands.  
• Google+: Som lärare kan jag se oerhört mycket som är tilltalande och användbart. 

Utöver ovanstående använder jag självklart YouTube och Spotify fortfarande. Dessutom har jag den senaste tiden nyttjat diverse Google-tjänster i allt större utsträckning, vilket jag lär få anledning att återkomma till i ett inlägg som beskriver de enorma möjligheterna med dessa i lite mer detalj och framförallt, hur jag använder dem.
Avslutningsvis, en liten önskan inför framtiden. I förlängningen skulle det vara rätt häftigt om undervisningsmaterialet vi använder i dag digitaliserades så att man ständigt hade allt sitt referensmaterial uppdaterat och klart via licens, samlat på ett ställe och lätt tillgängligt, i exempelvis en iPad eller motsvarande.

Käpphäst mot framtiden

Så har herr Björklund återigen presenterat ett inlägg i debatten om skolans enorma behov av återförstatligande, tillsammans med sin ständiga vapendragare i frågan, Metta Fjelkner, LR. Förvånad, någon? Ska man betrakta det som deras gemensamma skötebarn eller käpphäst?

Det är alltså i SvD vi kan läsa Björklund och LR´s gemensamma argument och det är inga dåliga sådana heller. Betraktat som en sammanfattning av nuläget, så är det riktigt bra oavsett vad man tycker om deras föreslagna lösning på problemet.

Men, löser verkligen ett återförstatligande problemen i den svenska skolan? LR och Björklund säger: "...Men för att den nedåtgående utvecklingen helt och hållet ska kunna vändas är det vår bedömning att nuvarande huvudmannaskapsmodell inte håller i längden. Sverige behöver bygga upp ett nytt och modernt huvudmannaskap som har till syfte att göra skolan nationellt likvärdig, med hög kvalitet, elever som når sin fulla potential och en lärarkår i världsklass."

Ett "modernt huvudmannaskap", genom att gå baklänges?! Hur modernt är det? Kan inte riktigt smälta ironin i att en liberal högerpolitiker har så mycket invändningar mot en idé som andas just liberalism och borgerlig politik. Inte utan att man funderar över hur snacket gick hos de borgerliga innan Göran Persson drev igenom kommunaliseringen?

Den ursprungliga tanken med kommunaliseringen var nog god men aningen naiv och dåligt genomarbetad. 90-talskrisen gjorde knappast förutsättningarna bättre, men jag har svårt att se kopplingen mellan alla dagens problem i svensk skola och kommunaliseringen i sig. Så även om många av Björklund och LR´s argument är bra följs de av en mängd frågetecken.

Är det verkligen värt kostnaden en återställning skulle innebära?

Varför inte ta motsvarande summa, som uppskattningsvis skulle gå åt till att vrida tillbaka klockan och investera de pengarna i nuvarande skolsystem istället? Ta kompetensutveckling som exempel. Resonemanget i dag tycks vara att kompetensutveckling och fortbildning av lärarna är något man eventuellt gör om man har råd. Men har man egentligen råd att INTE kompetensutveckla sina lärare??

Likvärdigheten är en nyckelfråga där många kommuner misslyckats fullständigt, men huruvida ett återförstatligande är en garant för ökad likvärdighet kan man ju undra. Det borde väl kunna uppnås ändå? I och med införandet av den nya skollagen, läroplanen och lärarlegitimationen förtydligas ju statens förväntningar på vad kommunerna inte bara bör, utan skall göra. Nog borde väl kraven på kommunerna som huvudmän kunna vara så pass tydliga att likvärdigheten och kvalitén säkerställs utan att man nödvändigtvis går så långt som till ett förstatligande. Vågar man dessutom släppa in skolans verkliga experter i dialogen kring hur skolan bör organiseras tror jag man går från små steg till stora kliv framåt!

Som jag ser det är inte den viktigaste frågan huruvida svensk skola ska ha ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Frågan är snarare:

Hur kan staten stötta kommunerna i större utsträckning så att de klarar av att hantera uppdraget?

Katedern, lärarens viktigaste möbel

Vår utbildningsminister lyckas i DN återigen visa prov på sin sällsamma förmåga att blotta sin egen okunskap, slå ett slag för det som anses förlegat samt reta upp större delen av alla progressiva lärare som skolbloggar. Dagens "quickfix" går ut på att återinföra katederundervisningen i svensk skola, denna möbel som tydligare än något annat får agera symbol för Björklunds skola kontra flumskolan.

Till skillnad från herr Björklund så tror jag inte att det är avskaffandet av katederledd undervisning som gjort att resultaten i svensk skola försämrats, utan precis som Christermagister konstaterar är de ekonomiska förutsättningarna, eller bristen på dessa sannolikt en av de största orsakerna.

Fritt citerat ur Björklunds text: "Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete."

Varför lämnas eleverna "i stor utsträckning" ensamma i sitt arbete?
Det är en högst relevant frågeställning, men att förenkla svaret och enbart peka på orsaker som ligger i idén om hur undervisningen ska genomföras är direkt svagt.

Inte allt, men mycket kan härledas till resursfrågan och jag tycker verkligen det är beklämmande att den ständigt viftas bort. Jag kommer därmed osökt att tänka på de fantastiska föreläsningar jag hade glädjen att lyssna till i veckan tillsammans med ca 150 fackliga fötroendemän från Lärarförbundets Växjö-region. Några frågeställningar som etsade sig fast och hänger samman var:
Gör vi rätt saker? <--> Har vi rätt bemanning?

Hur ska vi kunna göra rätt saker på rätt sätt om vi inte har förutsättningar för det, eller är för få för att det ska vara genomförbart??

I några avseenden kan jag dock, vilket känns tungt att erkänna, hålla med herr Björklund i hans inlägg. Som t.ex. att "Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare."
Liksom att "Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem."
Vilket är en skön motsägelse till allt vår utbildningsminister vanligtvis tycks stå för.

Viktigast av allt är dock: "Läraren är skolans viktigaste resurs."


Andra som bloggat om detta: Christermagister, Kristina Alexanderson, Metabolism

Räknar med bråk

Det talas mycket om matte och läsförståelse när samtalet glider in på skola och utbildningspolitik. Lärförståelse däremot, talas det ganska sällan om.

En snabb blick på den mediala bilden av skolan ger i stora drag samma bild. Svensk skola handlar om matte, läsförståelse och nationella prov...
...och en brant utförsbacke där dagens elever resultatmässigt befinner sig i fritt fall.
Ska man tro på vad som sägs i debatten finns det bara ett sätt att lösa detta och det är MER matte, MER läsning och FLER prov.

Där någonstans började jag känna att jag gått vilse i djungel av åsikter och nattsvarta bilder av en skola i förfall. Det är inte den skola jag känner. Inte den skola jag jobbar inom och inte heller den skola jag drömmer om och vill sätta mina barn i.

Skolan är så mycket mer än matte. Naturligtvis är det av yttersta vikt att barnen lär sig att läsa, räkna och förstå information. Men, borde det inte vara lika viktigt att förstå VAD man lär, VARFÖR man lär och HUR man lär?
Lärförståelse!

Jag önskar att vi kunde prata mer om lärförståelse. Om vad det innebär att vara en del av och äga sitt eget lärande. Kanske är det vad som krävs för att lyfta debatten och blicken mot morgondagens skola när omvärlden tycks lida av en allvarlig mattepsykos!?

Det må innebära att man sticker ut hakan. Går mot strömmen. Jag ser ingen motsättning i det formativa och det summativa. Tvärtom. Och jag har inget emot att vara motvals, så länge det för en framåt.

Men går man mot strömmen får man nog räkna med bråk!

Sociala medier i musikundervisningen

I slutet av förra terminen dök den upp, frågan: -[Hur] Kan sociala medier integreras i min undervisning?
Eftersom frågeställning ändå kändes motiverad så skrev jag ner den och tänkte inte så mycket mer på saken, utan fokuserade istället på den begynnande julledigheten. När det väl var dags att börja tänka jobb igen så dök dock frågeställningen återigen upp. Nu, tre veckor senare är första steget taget och det ska bli spännande att se hur mitt lilla experiment utvecklar sig under våren.

I samband med terminsstarten och första mötet med respektive elev passade jag på att fråga om eleven använder sig frekvent av sociala medier och i så fall vilka. Svaren varierade lite beroende av elevens ålder, men med ett fåtal undantag så kunde jag i alla fall konstatera att nästintill alla mina elever använder sociala medier på en daglig basis. Vissa mönster framträdde också, som t.ex. att det framförallt är de äldre eleverna som använder Facebook och att endast ett fåtal kände till Twitter sedan tidigare.
Parallellt så sökte jag febrilt efter exempel på andra lärare som använder sig av sociala medier i sin undervisning, samt exempel på hur man kan använda sig av sociala medier. Här kan man verkligen tala om en helt ny värld som öppnar sig! Från förskola till högskola, formligen kryllar det av fantastiska, inspirerande, kreativa lärare som hittat sätt att jobba med sociala medier och IKT. Ta t.ex. Josef Sahlin, Kristina Alexanderson eller IT-mamman för att nämna ett fåtal av alla briljanta källor till inspiration. Otroligt häftigt och väldigt ödmjukande.

Så, efter mycket sökande-läsande-funderande tog jag mod till mig och skaffade ett Twitter-konto, vilket dessutom visade sig vara till enorm hjälp just i letandet efter andra som använder och har använt IKT länge. Inledningsvis var jag ganska skeptisk till Twitter, till stor del p.g.a. dess begränsande upplägg, men allteftersom man kommer in i användandet så börjar man också se en oändlig mängd möjligheter. Less is more.
Och med tanke på att endast ca 30-40% av mina elever visade sig använda Facebook, så kom Twitter att bli mitt förstahandsval mycket tack vare sin tillgänglighet. Det finns ju både elever och föräldrar som inte vill använda Facebook, vilket jag tycker är viktigt att respektera. Med Twitter eller en vanlig blogg kan alla känna sig delaktiga, men var och en får själva välja på vilket sätt. Vill man bara vara mottagare eller vill man vara både sändare och mottagare?! Huvudsaken, som mitt resonemang landade i, var att inte utesluta någon.

Som sagt är nu första steget taget och till att börja med handlar det om att etablera sociala medier, d.v.s. Twitter och Facebook (för de som redan är användare) som en kompletterande källa för information om vad som är aktuellt och "på gång" i min undervisning. Med andra ord handlar det om sådan information som traditionellt förmedlats muntligen eller via papperslappar, vilket ofta fått till följd att någon stackare missat informationen till följd av sjukdom, vimsig lärare eller annan anledning. Lätt hänt.
Eller som jag skrev i informationsutskicket till mina elever och deras föräldrar: "Det viktiga är inte hur man får informationen, utan att man får den."

Det häftiga med bl.a. Twitter och Facebook är att envägsinformation plötsligt kan bli flervägskommunikation. Blir det som jag tänker mig är detta steg två. Om vi t.ex. jobbat med en specifik låt under en lektion och eleven några dagar senare glömt vad låten heter och därmed inte kan leta upp ett ljudande exempel, så är steget inte särskilt långt till att skicka en fråga om detta via Twitter eller Facebook.

Med exemplet ovan får man också svar på varför det kan vara motiverat att integrera sociala medier även i musikundervisningen. Lärandet begränsar sig inte till det tjugo-minuter-i-veckan-upplägg som präglar undervisningen i de flesta musikskolor. Varför ska vi då ha en lärmiljö som enbart bygger på det?

Det tredje och sista steget som jag har goda förhoppningar om att vi ska kunna uppnå på sikt, är att eleverna stimuleras att kommunicera med varandra. Att de får ett nätverk för att dela länkar, funderingar och tips med varann. Ja, kanske till och med skriva låtar tillsammans i bloggform, även om det är en företeelse vi får försöka oss på längre fram än under den här våren. Men, vem vet?! Förhoppningsvis är ju det här bara början.

Måste man då använda sig av sociala medier även i musikundervisningen bara för att andra gör det? Nej, det traditionella hantverksmässiga lärandet lär nog fortsätta stå i fokus, men kan vi ta hjälp av de här nya verktygen och spänga ramarna för, eller föreställningarna om miljön, i vilken lärandet äger rum så tror jag att det kan gynna lärandet i sig.
Om inte annat är det oerhört spännande att utmana sig själv då man, genom att fundera kring en sådan här frågeställning, får belysa sitt sätt att undervisa utifrån ett nytt perspektiv. Allt som oftast brukar det ju fungera som en utmärkt språngbräda för att utvecklas som pedagog.

Det snabba, självklara svaret på frågeställningen i början av detta inlägg är alltså: -Klart man kan! Men det är när man kommer till hur man kan integrera sociala medier i sin undervisning, det börjar blir riktigt intressant. Det är onekligen en spännande vår som ligger framför oss.