Behörighet(s)

Senaste numret av Fotnoten, Lärarförbundets tidning för lärare som jobbar i Musik/Kulturskola damp ner i lådan i slutet av förra veckan. Som sig bör i valtider har man sammanställt en genomförd enkät där varje parti fått möjligheten att ge sin syn på det estetiska lärandet genom att svara på tre frågor. Du kan läsa alla enkätsvaren här.

Värt att notera är att frågan kring behörighet inte längre tycks lika het, vilket säkerligen kan förklaras med att införandet av lärarlegitimation till slut verkar bli av. Märk väl att jag inte säger äntligen, då jag inte är helt övertygad om att det löser alla de knutar man hoppas på. Men det positiva med en legitimation är ändå att man slipper den oerhört segdragna debatten om obehöriga kontra behöriga lärare, som i sig är en ickefråga. Endera är man lärare d.v.s. man har en lärarexamen, eller så är man inte lärare. Punkt.

Man pratar fortfarande om behörighet, men fokus har flyttats en aning. Det är inte längre de som inte är lärare, de obehöriga, som är de svarta fåren i behörighetsdebatten. Nej, nu är det alla arma stackare som gjort sig själva otjänsten att bli ettämneslärare som är det primära målet för hetsjakten. Så vad beskaffar oss den äran? Jo vi, jag hör ju faktiskt själv till den här skaran, är nämligen inte tillräckligt anställningsbara! Att jag fick lära mig ett nytt ord ser jag som en ren bonus.

Alla verkar vara överens om att den enskilt viktigaste framgångsfaktorn i dagens skola är lärarens kompetens i ämnet han/hon undervisar i. Det är här det börjar bli riktigt intressant.
Tittar man på vad KD säger i sitt svar så får man lätt en helt annan uppfattning och jag tycker nog att deras svar är ganska talande för hur man generellt verkar se på det här med kompetens och behörighet. Visst, är man en någorlunda normalbegåvad pedagog kan man säkerligen klara av ett ämne efter bara en termins studier utan några större missöden, men hur resonerar man då när man i nästa ögonblick förfasar sig över att så många lärare idag undervisar i ett annat ämne än de har sin huvudsakliga utbildning i?

Så frågan är; hur anställningsbar är du, lille vän?

Att ta bladet från munnen

Det kan ju kännas lite vämjeligt att man i en tid som denna, när var och varannan person tycks blogga om stort och smått, tvekar inför beslutet att själv börja blogga. För vem kan väl vara intresserad av ännu en åsikt, utslängd i det offentliga? Samtidigt är det ju en del av tjusningen. I den ständigt växande skaran av "tyckare" kanske det finns någon som tycker som jag, eller kanske inte...

Det finns ju bara ett sätt att säkert få veta, så det är väl dags att ta bladet från munnen...