Det talas mycket om matte och läsförståelse när samtalet glider in på skola och utbildningspolitik. Lärförståelse däremot, talas det ganska sällan om.
En snabb blick på den mediala bilden av skolan ger i stora drag samma bild. Svensk skola handlar om matte, läsförståelse och nationella prov...
...och en brant utförsbacke där dagens elever resultatmässigt befinner sig i fritt fall.
Ska man tro på vad som sägs i debatten finns det bara ett sätt att lösa detta och det är MER matte, MER läsning och FLER prov.
Där någonstans började jag känna att jag gått vilse i djungel av åsikter och nattsvarta bilder av en skola i förfall. Det är inte den skola jag känner. Inte den skola jag jobbar inom och inte heller den skola jag drömmer om och vill sätta mina barn i.
Skolan är så mycket mer än matte. Naturligtvis är det av yttersta vikt att barnen lär sig att läsa, räkna och förstå information. Men, borde det inte vara lika viktigt att förstå VAD man lär, VARFÖR man lär och HUR man lär?
Lärförståelse!
Jag önskar att vi kunde prata mer om lärförståelse. Om vad det innebär att vara en del av och äga sitt eget lärande. Kanske är det vad som krävs för att lyfta debatten och blicken mot morgondagens skola när omvärlden tycks lida av en allvarlig mattepsykos!?
Det må innebära att man sticker ut hakan. Går mot strömmen. Jag ser ingen motsättning i det formativa och det summativa. Tvärtom. Och jag har inget emot att vara motvals, så länge det för en framåt.
Men går man mot strömmen får man nog räkna med bråk!
tisdag 18 januari 2011
Sociala medier i musikundervisningen
I slutet av förra terminen dök den upp, frågan: -[Hur] Kan sociala medier integreras i min undervisning?
Eftersom frågeställning ändå kändes motiverad så skrev jag ner den och tänkte inte så mycket mer på saken, utan fokuserade istället på den begynnande julledigheten. När det väl var dags att börja tänka jobb igen så dök dock frågeställningen återigen upp. Nu, tre veckor senare är första steget taget och det ska bli spännande att se hur mitt lilla experiment utvecklar sig under våren.
I samband med terminsstarten och första mötet med respektive elev passade jag på att fråga om eleven använder sig frekvent av sociala medier och i så fall vilka. Svaren varierade lite beroende av elevens ålder, men med ett fåtal undantag så kunde jag i alla fall konstatera att nästintill alla mina elever använder sociala medier på en daglig basis. Vissa mönster framträdde också, som t.ex. att det framförallt är de äldre eleverna som använder Facebook och att endast ett fåtal kände till Twitter sedan tidigare.
Parallellt så sökte jag febrilt efter exempel på andra lärare som använder sig av sociala medier i sin undervisning, samt exempel på hur man kan använda sig av sociala medier. Här kan man verkligen tala om en helt ny värld som öppnar sig! Från förskola till högskola, formligen kryllar det av fantastiska, inspirerande, kreativa lärare som hittat sätt att jobba med sociala medier och IKT. Ta t.ex. Josef Sahlin, Kristina Alexanderson eller IT-mamman för att nämna ett fåtal av alla briljanta källor till inspiration. Otroligt häftigt och väldigt ödmjukande.
Så, efter mycket sökande-läsande-funderande tog jag mod till mig och skaffade ett Twitter-konto, vilket dessutom visade sig vara till enorm hjälp just i letandet efter andra som använder och har använt IKT länge. Inledningsvis var jag ganska skeptisk till Twitter, till stor del p.g.a. dess begränsande upplägg, men allteftersom man kommer in i användandet så börjar man också se en oändlig mängd möjligheter. Less is more.
Och med tanke på att endast ca 30-40% av mina elever visade sig använda Facebook, så kom Twitter att bli mitt förstahandsval mycket tack vare sin tillgänglighet. Det finns ju både elever och föräldrar som inte vill använda Facebook, vilket jag tycker är viktigt att respektera. Med Twitter eller en vanlig blogg kan alla känna sig delaktiga, men var och en får själva välja på vilket sätt. Vill man bara vara mottagare eller vill man vara både sändare och mottagare?! Huvudsaken, som mitt resonemang landade i, var att inte utesluta någon.
Som sagt är nu första steget taget och till att börja med handlar det om att etablera sociala medier, d.v.s. Twitter och Facebook (för de som redan är användare) som en kompletterande källa för information om vad som är aktuellt och "på gång" i min undervisning. Med andra ord handlar det om sådan information som traditionellt förmedlats muntligen eller via papperslappar, vilket ofta fått till följd att någon stackare missat informationen till följd av sjukdom, vimsig lärare eller annan anledning. Lätt hänt.
Eller som jag skrev i informationsutskicket till mina elever och deras föräldrar: "Det viktiga är inte hur man får informationen, utan att man får den."
Det häftiga med bl.a. Twitter och Facebook är att envägsinformation plötsligt kan bli flervägskommunikation. Blir det som jag tänker mig är detta steg två. Om vi t.ex. jobbat med en specifik låt under en lektion och eleven några dagar senare glömt vad låten heter och därmed inte kan leta upp ett ljudande exempel, så är steget inte särskilt långt till att skicka en fråga om detta via Twitter eller Facebook.
Med exemplet ovan får man också svar på varför det kan vara motiverat att integrera sociala medier även i musikundervisningen. Lärandet begränsar sig inte till det tjugo-minuter-i-veckan-upplägg som präglar undervisningen i de flesta musikskolor. Varför ska vi då ha en lärmiljö som enbart bygger på det?
Det tredje och sista steget som jag har goda förhoppningar om att vi ska kunna uppnå på sikt, är att eleverna stimuleras att kommunicera med varandra. Att de får ett nätverk för att dela länkar, funderingar och tips med varann. Ja, kanske till och med skriva låtar tillsammans i bloggform, även om det är en företeelse vi får försöka oss på längre fram än under den här våren. Men, vem vet?! Förhoppningsvis är ju det här bara början.
Måste man då använda sig av sociala medier även i musikundervisningen bara för att andra gör det? Nej, det traditionella hantverksmässiga lärandet lär nog fortsätta stå i fokus, men kan vi ta hjälp av de här nya verktygen och spänga ramarna för, eller föreställningarna om miljön, i vilken lärandet äger rum så tror jag att det kan gynna lärandet i sig.
Om inte annat är det oerhört spännande att utmana sig själv då man, genom att fundera kring en sådan här frågeställning, får belysa sitt sätt att undervisa utifrån ett nytt perspektiv. Allt som oftast brukar det ju fungera som en utmärkt språngbräda för att utvecklas som pedagog.
Det snabba, självklara svaret på frågeställningen i början av detta inlägg är alltså: -Klart man kan! Men det är när man kommer till hur man kan integrera sociala medier i sin undervisning, det börjar blir riktigt intressant. Det är onekligen en spännande vår som ligger framför oss.
Eftersom frågeställning ändå kändes motiverad så skrev jag ner den och tänkte inte så mycket mer på saken, utan fokuserade istället på den begynnande julledigheten. När det väl var dags att börja tänka jobb igen så dök dock frågeställningen återigen upp. Nu, tre veckor senare är första steget taget och det ska bli spännande att se hur mitt lilla experiment utvecklar sig under våren.
I samband med terminsstarten och första mötet med respektive elev passade jag på att fråga om eleven använder sig frekvent av sociala medier och i så fall vilka. Svaren varierade lite beroende av elevens ålder, men med ett fåtal undantag så kunde jag i alla fall konstatera att nästintill alla mina elever använder sociala medier på en daglig basis. Vissa mönster framträdde också, som t.ex. att det framförallt är de äldre eleverna som använder Facebook och att endast ett fåtal kände till Twitter sedan tidigare.
Parallellt så sökte jag febrilt efter exempel på andra lärare som använder sig av sociala medier i sin undervisning, samt exempel på hur man kan använda sig av sociala medier. Här kan man verkligen tala om en helt ny värld som öppnar sig! Från förskola till högskola, formligen kryllar det av fantastiska, inspirerande, kreativa lärare som hittat sätt att jobba med sociala medier och IKT. Ta t.ex. Josef Sahlin, Kristina Alexanderson eller IT-mamman för att nämna ett fåtal av alla briljanta källor till inspiration. Otroligt häftigt och väldigt ödmjukande.
Så, efter mycket sökande-läsande-funderande tog jag mod till mig och skaffade ett Twitter-konto, vilket dessutom visade sig vara till enorm hjälp just i letandet efter andra som använder och har använt IKT länge. Inledningsvis var jag ganska skeptisk till Twitter, till stor del p.g.a. dess begränsande upplägg, men allteftersom man kommer in i användandet så börjar man också se en oändlig mängd möjligheter. Less is more.
Och med tanke på att endast ca 30-40% av mina elever visade sig använda Facebook, så kom Twitter att bli mitt förstahandsval mycket tack vare sin tillgänglighet. Det finns ju både elever och föräldrar som inte vill använda Facebook, vilket jag tycker är viktigt att respektera. Med Twitter eller en vanlig blogg kan alla känna sig delaktiga, men var och en får själva välja på vilket sätt. Vill man bara vara mottagare eller vill man vara både sändare och mottagare?! Huvudsaken, som mitt resonemang landade i, var att inte utesluta någon.
Som sagt är nu första steget taget och till att börja med handlar det om att etablera sociala medier, d.v.s. Twitter och Facebook (för de som redan är användare) som en kompletterande källa för information om vad som är aktuellt och "på gång" i min undervisning. Med andra ord handlar det om sådan information som traditionellt förmedlats muntligen eller via papperslappar, vilket ofta fått till följd att någon stackare missat informationen till följd av sjukdom, vimsig lärare eller annan anledning. Lätt hänt.
Eller som jag skrev i informationsutskicket till mina elever och deras föräldrar: "Det viktiga är inte hur man får informationen, utan att man får den."
Det häftiga med bl.a. Twitter och Facebook är att envägsinformation plötsligt kan bli flervägskommunikation. Blir det som jag tänker mig är detta steg två. Om vi t.ex. jobbat med en specifik låt under en lektion och eleven några dagar senare glömt vad låten heter och därmed inte kan leta upp ett ljudande exempel, så är steget inte särskilt långt till att skicka en fråga om detta via Twitter eller Facebook.
Med exemplet ovan får man också svar på varför det kan vara motiverat att integrera sociala medier även i musikundervisningen. Lärandet begränsar sig inte till det tjugo-minuter-i-veckan-upplägg som präglar undervisningen i de flesta musikskolor. Varför ska vi då ha en lärmiljö som enbart bygger på det?
Det tredje och sista steget som jag har goda förhoppningar om att vi ska kunna uppnå på sikt, är att eleverna stimuleras att kommunicera med varandra. Att de får ett nätverk för att dela länkar, funderingar och tips med varann. Ja, kanske till och med skriva låtar tillsammans i bloggform, även om det är en företeelse vi får försöka oss på längre fram än under den här våren. Men, vem vet?! Förhoppningsvis är ju det här bara början.
Måste man då använda sig av sociala medier även i musikundervisningen bara för att andra gör det? Nej, det traditionella hantverksmässiga lärandet lär nog fortsätta stå i fokus, men kan vi ta hjälp av de här nya verktygen och spänga ramarna för, eller föreställningarna om miljön, i vilken lärandet äger rum så tror jag att det kan gynna lärandet i sig.
Om inte annat är det oerhört spännande att utmana sig själv då man, genom att fundera kring en sådan här frågeställning, får belysa sitt sätt att undervisa utifrån ett nytt perspektiv. Allt som oftast brukar det ju fungera som en utmärkt språngbräda för att utvecklas som pedagog.
Det snabba, självklara svaret på frågeställningen i början av detta inlägg är alltså: -Klart man kan! Men det är när man kommer till hur man kan integrera sociala medier i sin undervisning, det börjar blir riktigt intressant. Det är onekligen en spännande vår som ligger framför oss.
söndag 16 januari 2011
Analoga möten & digitala verktyg
Möten. Allting handlar om möten. Jag tänker ofta att det är en ynnest att jobba som musiklärare och, som min musiklärarvardag ofta ser ut idag, möta elever enskilt i 20-30 minuter. Då gäller det att vara på! Det finns ju dagar när man inte är så alert som man borde, tankarna är någon annanstans. Tillfällen när man känner en stress över att dessa korta möten är så intensiva och kräver odelat fokus på eleven och dennes individuella lärande.
Men allt som oftast ser jag dessa möten som något fantastiskt. Ögonblicken då en elev själv inser att han eller hon lärt sig det där momentet som varit eftersträvansvärt, så länge. Eller tillfället då en elev upptäcker att lärandet ägs av honom eller henne och inte av mig, läraren. Att få se lusten att lära växa och små steg av lärande plötsligt bli enorma språng, det är stort!
Att lära sig spela ett instrument, för att så småningom kunna uttrycka sin kreativitet genom det, är ett hantverk. Det tar sin tid att bemästra, vilket ibland kan komma som en överraskning för den som har uttrycket helt klart för sig men ännu inte färdigheten som krävs för att uttrycka det. -Det är inte något man bara gör, det är en livsstil, som min första gitarrlärare sa apropå att satsa på sitt instrument. I grund och botten är nog instrumentundervisningen ett uppdrag som ändrats väldigt lite genom åren, om man ser till det rent hantverksmässiga?!
Vad som däremot förändrats mycket, bara de senaste åren, är miljön för lärandet. Eller rättare sagt, verktygen vi idag kan ta hjälp av och nyttja i lärandemiljön. När jag var nyutbildad var tillgången och möjligheterna att använda dator i undervisningen väldigt begränsade. Idag är datorn en självklarhet man inte vill vara utan och alltsedan tjänster som exempelvis YouTube och Spotify gjorde intåg i mitt lärarliv skulle jag nog vilja påstå att avståndet mellan mina didaktiska färdigheter och elevens musikaliska värld krympt avsevärt.
Det är fortfarande i det analoga mötet och undervisningen kring själva hantverket de oförglömliga ögonblicken inträffar, men tack vare de digitala verktyg som finns till hands idag är möjligheterna att kittla lusten att lära större än någonsin!
Trots detta känns det som om jag bara skrapat lite på ytan när jag nu börjar skönja potentialen som finns i de sociala medierna och jag lär få anledning att återkomma i detta ämne inom några veckor. Tills dess ska jag titta, lyssna, lära och inspireras av alla duktiga IKT-inriktade pedagoger som sedan länge använder sig av sociala medier i sin undervisning. Tack och lov är ju inte lusten att lära förbehållen enbart våra elever.
Men allt som oftast ser jag dessa möten som något fantastiskt. Ögonblicken då en elev själv inser att han eller hon lärt sig det där momentet som varit eftersträvansvärt, så länge. Eller tillfället då en elev upptäcker att lärandet ägs av honom eller henne och inte av mig, läraren. Att få se lusten att lära växa och små steg av lärande plötsligt bli enorma språng, det är stort!
Att lära sig spela ett instrument, för att så småningom kunna uttrycka sin kreativitet genom det, är ett hantverk. Det tar sin tid att bemästra, vilket ibland kan komma som en överraskning för den som har uttrycket helt klart för sig men ännu inte färdigheten som krävs för att uttrycka det. -Det är inte något man bara gör, det är en livsstil, som min första gitarrlärare sa apropå att satsa på sitt instrument. I grund och botten är nog instrumentundervisningen ett uppdrag som ändrats väldigt lite genom åren, om man ser till det rent hantverksmässiga?!
Vad som däremot förändrats mycket, bara de senaste åren, är miljön för lärandet. Eller rättare sagt, verktygen vi idag kan ta hjälp av och nyttja i lärandemiljön. När jag var nyutbildad var tillgången och möjligheterna att använda dator i undervisningen väldigt begränsade. Idag är datorn en självklarhet man inte vill vara utan och alltsedan tjänster som exempelvis YouTube och Spotify gjorde intåg i mitt lärarliv skulle jag nog vilja påstå att avståndet mellan mina didaktiska färdigheter och elevens musikaliska värld krympt avsevärt.
Det är fortfarande i det analoga mötet och undervisningen kring själva hantverket de oförglömliga ögonblicken inträffar, men tack vare de digitala verktyg som finns till hands idag är möjligheterna att kittla lusten att lära större än någonsin!
Trots detta känns det som om jag bara skrapat lite på ytan när jag nu börjar skönja potentialen som finns i de sociala medierna och jag lär få anledning att återkomma i detta ämne inom några veckor. Tills dess ska jag titta, lyssna, lära och inspireras av alla duktiga IKT-inriktade pedagoger som sedan länge använder sig av sociala medier i sin undervisning. Tack och lov är ju inte lusten att lära förbehållen enbart våra elever.
torsdag 13 januari 2011
Glädjeämnen
Kom hem, slog upp Lärarnas Tidning och kände glädjen växa när jag läste Eva-Lis Siréns ledare. Kommer på mig själv med att nicka och tänka: -Ja, precis!
Och när nu nya skollagen uttryckligen säger att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är det väl bara att köra?! Fast det är klart, det lär väl säkert ta ett tag till innan poletten trillar ner hos våra skolledare och politiker som ännu inte insett detta. Glädjeämnen för vissa, sorgebarn för andra och uppenbarligen en vit fläck på kartan för en del!
När resultatet av senaste PISA-undersökningen presenterades gick jag i valet och kvalet om jag skulle skriva något, men valde att avvakta för att se vilken riktning den efterföljande debatten kunde tänkas ta. Såg framför mig hur de, med tanke på resultatet, vanliga argumenten skulle rullas upp: -Nu måste vi satsa ännu mer på matte... eller: -Om barnen bara läste en roman om dagen istället för att spela tevespel så...!
Förvånande nog tyckte jag inte att det blev så mycket debatt, eller rättare sagt, jag hade förväntat mig en betydligt större och bredare debatt än vi har sett hittills. Ivrigt skulle jag höja rösten för de estetiska ämnenas betydelse så snart rätt läge infann sig. Eller kanske bara hänvisa till följande gamla, men ändå ack så aktuella nyhet, vilken SMoK skrev om redan 2009: "Kreativa ämnen leder till bättre PISA-resultat".
För att knyta ihop en spretig tankekedja så är min förhoppning att vi inom en nära framtid får se en diskussion om lärandet i ett helhetsperspektiv växa fram. En diskussion där man inte fixerar sig vid ett ämnes betydelse framför andra, utan alla skolans ämnen i samverkan med varandra för att ge varje elev möjlighet att lära utifrån sina individuella förutsättningar i en likvärdig lärandemiljö. Ur mitt perspektiv är det dithän Eva-Lis Siréns ledare pekar och jag kan bara hålla med. Eller som ungdomarna en gång skulle uttryckt det: Word!
Och när nu nya skollagen uttryckligen säger att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är det väl bara att köra?! Fast det är klart, det lär väl säkert ta ett tag till innan poletten trillar ner hos våra skolledare och politiker som ännu inte insett detta. Glädjeämnen för vissa, sorgebarn för andra och uppenbarligen en vit fläck på kartan för en del!
När resultatet av senaste PISA-undersökningen presenterades gick jag i valet och kvalet om jag skulle skriva något, men valde att avvakta för att se vilken riktning den efterföljande debatten kunde tänkas ta. Såg framför mig hur de, med tanke på resultatet, vanliga argumenten skulle rullas upp: -Nu måste vi satsa ännu mer på matte... eller: -Om barnen bara läste en roman om dagen istället för att spela tevespel så...!
Förvånande nog tyckte jag inte att det blev så mycket debatt, eller rättare sagt, jag hade förväntat mig en betydligt större och bredare debatt än vi har sett hittills. Ivrigt skulle jag höja rösten för de estetiska ämnenas betydelse så snart rätt läge infann sig. Eller kanske bara hänvisa till följande gamla, men ändå ack så aktuella nyhet, vilken SMoK skrev om redan 2009: "Kreativa ämnen leder till bättre PISA-resultat".
För att knyta ihop en spretig tankekedja så är min förhoppning att vi inom en nära framtid får se en diskussion om lärandet i ett helhetsperspektiv växa fram. En diskussion där man inte fixerar sig vid ett ämnes betydelse framför andra, utan alla skolans ämnen i samverkan med varandra för att ge varje elev möjlighet att lära utifrån sina individuella förutsättningar i en likvärdig lärandemiljö. Ur mitt perspektiv är det dithän Eva-Lis Siréns ledare pekar och jag kan bara hålla med. Eller som ungdomarna en gång skulle uttryckt det: Word!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
