Musiklärare behöver förutsättningar

Ett rum, utformat och utrustat för ämnet. Gruppstorlek anpassad utifrån arbetsmiljö och didaktik. Jobbar man som lärare kan man ju tycka att det handlar om självklarheter!
Men, inte om du är musiklärare.

Under hösten som gått har frågor som rör musiklärarens vardag aktualiserats, inte minst genom Musiklärarnas Riksförenings försorg och deras "Upprop för halvklass i musik" vilket genomfördes i början av oktober och uppmärksammades i en rad mediala sammanhang.

När jag började min musiklärarbana, strax efter mitten av 90-talet upplevde jag att diskussionen om musiklärares arbetsvillkor förekom relativt ofta. I min enfald trodde jag att vi kommit längre när vi nu närmar oss 2012 och det har man naturligtvis också gjort på många skolor runtom i landet. Undantagen är dock besvärande många. Även om musikämnet är ett av grundskolans minsta ämnen förtjänar det knappast den styvmoderliga behandling ämnet emellanåt utsätts för. Det kan mycket väl vara en av många orsaker till att det ibland är svårt att rekrytera utbildade musiklärare. Utan tvekan så är behovet av att diskutera musikundervisningen och dess omständigheter nu större än någonsin, inte minst i ljuset av Lgr11.  

Okunskapen om musikämnet, som Skolinspektionen pekar på i sin rapport, är hos vissa skolledare påfallande stor och de brister vi ser och hör talas om kan i en del fall sannolikt också härledas till attityd. Rektors roll är onekligen viktig, men orsaken till att det kan se så illa ut på många skolor kan kanske inte enbart skyllas på brister i det pedagogiska ledarskapet. Tack och lov finns det goda exempel och vill vi se en förändring tror jag att det kan vara en god idé att vi gemensamt hjälps åt att lyfta dessa.
Läs gärna vidare och begrunda Lisa Backhans utmärkta inlägg "Öppet brev till beslutsfattare om musikundervisning" på SKOLA OCH SAMHÄLLE.

Med en ny läroplan som förtydligar lärandet som ska äga rum i musikklassrummen runt om i landet, är det dags för förändring.

Nyckelordet är: Förutsättningar.

Käpphäst mot framtiden

Så har herr Björklund återigen presenterat ett inlägg i debatten om skolans enorma behov av återförstatligande, tillsammans med sin ständiga vapendragare i frågan, Metta Fjelkner, LR. Förvånad, någon? Ska man betrakta det som deras gemensamma skötebarn eller käpphäst?

Det är alltså i SvD vi kan läsa Björklund och LR´s gemensamma argument och det är inga dåliga sådana heller. Betraktat som en sammanfattning av nuläget, så är det riktigt bra oavsett vad man tycker om deras föreslagna lösning på problemet.

Men, löser verkligen ett återförstatligande problemen i den svenska skolan? LR och Björklund säger: "...Men för att den nedåtgående utvecklingen helt och hållet ska kunna vändas är det vår bedömning att nuvarande huvudmannaskapsmodell inte håller i längden. Sverige behöver bygga upp ett nytt och modernt huvudmannaskap som har till syfte att göra skolan nationellt likvärdig, med hög kvalitet, elever som når sin fulla potential och en lärarkår i världsklass."

Ett "modernt huvudmannaskap", genom att gå baklänges?! Hur modernt är det? Kan inte riktigt smälta ironin i att en liberal högerpolitiker har så mycket invändningar mot en idé som andas just liberalism och borgerlig politik. Inte utan att man funderar över hur snacket gick hos de borgerliga innan Göran Persson drev igenom kommunaliseringen?

Den ursprungliga tanken med kommunaliseringen var nog god men aningen naiv och dåligt genomarbetad. 90-talskrisen gjorde knappast förutsättningarna bättre, men jag har svårt att se kopplingen mellan alla dagens problem i svensk skola och kommunaliseringen i sig. Så även om många av Björklund och LR´s argument är bra följs de av en mängd frågetecken.

Är det verkligen värt kostnaden en återställning skulle innebära?

Varför inte ta motsvarande summa, som uppskattningsvis skulle gå åt till att vrida tillbaka klockan och investera de pengarna i nuvarande skolsystem istället? Ta kompetensutveckling som exempel. Resonemanget i dag tycks vara att kompetensutveckling och fortbildning av lärarna är något man eventuellt gör om man har råd. Men har man egentligen råd att INTE kompetensutveckla sina lärare??

Likvärdigheten är en nyckelfråga där många kommuner misslyckats fullständigt, men huruvida ett återförstatligande är en garant för ökad likvärdighet kan man ju undra. Det borde väl kunna uppnås ändå? I och med införandet av den nya skollagen, läroplanen och lärarlegitimationen förtydligas ju statens förväntningar på vad kommunerna inte bara bör, utan skall göra. Nog borde väl kraven på kommunerna som huvudmän kunna vara så pass tydliga att likvärdigheten och kvalitén säkerställs utan att man nödvändigtvis går så långt som till ett förstatligande. Vågar man dessutom släppa in skolans verkliga experter i dialogen kring hur skolan bör organiseras tror jag man går från små steg till stora kliv framåt!

Som jag ser det är inte den viktigaste frågan huruvida svensk skola ska ha ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Frågan är snarare:

Hur kan staten stötta kommunerna i större utsträckning så att de klarar av att hantera uppdraget?

Katedern, lärarens viktigaste möbel

Vår utbildningsminister lyckas i DN återigen visa prov på sin sällsamma förmåga att blotta sin egen okunskap, slå ett slag för det som anses förlegat samt reta upp större delen av alla progressiva lärare som skolbloggar. Dagens "quickfix" går ut på att återinföra katederundervisningen i svensk skola, denna möbel som tydligare än något annat får agera symbol för Björklunds skola kontra flumskolan.

Till skillnad från herr Björklund så tror jag inte att det är avskaffandet av katederledd undervisning som gjort att resultaten i svensk skola försämrats, utan precis som Christermagister konstaterar är de ekonomiska förutsättningarna, eller bristen på dessa sannolikt en av de största orsakerna.

Fritt citerat ur Björklunds text: "Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete."

Varför lämnas eleverna "i stor utsträckning" ensamma i sitt arbete?
Det är en högst relevant frågeställning, men att förenkla svaret och enbart peka på orsaker som ligger i idén om hur undervisningen ska genomföras är direkt svagt.

Inte allt, men mycket kan härledas till resursfrågan och jag tycker verkligen det är beklämmande att den ständigt viftas bort. Jag kommer därmed osökt att tänka på de fantastiska föreläsningar jag hade glädjen att lyssna till i veckan tillsammans med ca 150 fackliga fötroendemän från Lärarförbundets Växjö-region. Några frågeställningar som etsade sig fast och hänger samman var:
Gör vi rätt saker? <--> Har vi rätt bemanning?

Hur ska vi kunna göra rätt saker på rätt sätt om vi inte har förutsättningar för det, eller är för få för att det ska vara genomförbart??

I några avseenden kan jag dock, vilket känns tungt att erkänna, hålla med herr Björklund i hans inlägg. Som t.ex. att "Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare."
Liksom att "Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem."
Vilket är en skön motsägelse till allt vår utbildningsminister vanligtvis tycks stå för.

Viktigast av allt är dock: "Läraren är skolans viktigaste resurs."


Andra som bloggat om detta: Christermagister, Kristina Alexanderson, Metabolism