Musiklärare behöver förutsättningar

Ett rum, utformat och utrustat för ämnet. Gruppstorlek anpassad utifrån arbetsmiljö och didaktik. Jobbar man som lärare kan man ju tycka att det handlar om självklarheter!
Men, inte om du är musiklärare.

Under hösten som gått har frågor som rör musiklärarens vardag aktualiserats, inte minst genom Musiklärarnas Riksförenings försorg och deras "Upprop för halvklass i musik" vilket genomfördes i början av oktober och uppmärksammades i en rad mediala sammanhang.

När jag började min musiklärarbana, strax efter mitten av 90-talet upplevde jag att diskussionen om musiklärares arbetsvillkor förekom relativt ofta. I min enfald trodde jag att vi kommit längre när vi nu närmar oss 2012 och det har man naturligtvis också gjort på många skolor runtom i landet. Undantagen är dock besvärande många. Även om musikämnet är ett av grundskolans minsta ämnen förtjänar det knappast den styvmoderliga behandling ämnet emellanåt utsätts för. Det kan mycket väl vara en av många orsaker till att det ibland är svårt att rekrytera utbildade musiklärare. Utan tvekan så är behovet av att diskutera musikundervisningen och dess omständigheter nu större än någonsin, inte minst i ljuset av Lgr11.  

Okunskapen om musikämnet, som Skolinspektionen pekar på i sin rapport, är hos vissa skolledare påfallande stor och de brister vi ser och hör talas om kan i en del fall sannolikt också härledas till attityd. Rektors roll är onekligen viktig, men orsaken till att det kan se så illa ut på många skolor kan kanske inte enbart skyllas på brister i det pedagogiska ledarskapet. Tack och lov finns det goda exempel och vill vi se en förändring tror jag att det kan vara en god idé att vi gemensamt hjälps åt att lyfta dessa.
Läs gärna vidare och begrunda Lisa Backhans utmärkta inlägg "Öppet brev till beslutsfattare om musikundervisning" på SKOLA OCH SAMHÄLLE.

Med en ny läroplan som förtydligar lärandet som ska äga rum i musikklassrummen runt om i landet, är det dags för förändring.

Nyckelordet är: Förutsättningar.

Käpphäst mot framtiden

Så har herr Björklund återigen presenterat ett inlägg i debatten om skolans enorma behov av återförstatligande, tillsammans med sin ständiga vapendragare i frågan, Metta Fjelkner, LR. Förvånad, någon? Ska man betrakta det som deras gemensamma skötebarn eller käpphäst?

Det är alltså i SvD vi kan läsa Björklund och LR´s gemensamma argument och det är inga dåliga sådana heller. Betraktat som en sammanfattning av nuläget, så är det riktigt bra oavsett vad man tycker om deras föreslagna lösning på problemet.

Men, löser verkligen ett återförstatligande problemen i den svenska skolan? LR och Björklund säger: "...Men för att den nedåtgående utvecklingen helt och hållet ska kunna vändas är det vår bedömning att nuvarande huvudmannaskapsmodell inte håller i längden. Sverige behöver bygga upp ett nytt och modernt huvudmannaskap som har till syfte att göra skolan nationellt likvärdig, med hög kvalitet, elever som når sin fulla potential och en lärarkår i världsklass."

Ett "modernt huvudmannaskap", genom att gå baklänges?! Hur modernt är det? Kan inte riktigt smälta ironin i att en liberal högerpolitiker har så mycket invändningar mot en idé som andas just liberalism och borgerlig politik. Inte utan att man funderar över hur snacket gick hos de borgerliga innan Göran Persson drev igenom kommunaliseringen?

Den ursprungliga tanken med kommunaliseringen var nog god men aningen naiv och dåligt genomarbetad. 90-talskrisen gjorde knappast förutsättningarna bättre, men jag har svårt att se kopplingen mellan alla dagens problem i svensk skola och kommunaliseringen i sig. Så även om många av Björklund och LR´s argument är bra följs de av en mängd frågetecken.

Är det verkligen värt kostnaden en återställning skulle innebära?

Varför inte ta motsvarande summa, som uppskattningsvis skulle gå åt till att vrida tillbaka klockan och investera de pengarna i nuvarande skolsystem istället? Ta kompetensutveckling som exempel. Resonemanget i dag tycks vara att kompetensutveckling och fortbildning av lärarna är något man eventuellt gör om man har råd. Men har man egentligen råd att INTE kompetensutveckla sina lärare??

Likvärdigheten är en nyckelfråga där många kommuner misslyckats fullständigt, men huruvida ett återförstatligande är en garant för ökad likvärdighet kan man ju undra. Det borde väl kunna uppnås ändå? I och med införandet av den nya skollagen, läroplanen och lärarlegitimationen förtydligas ju statens förväntningar på vad kommunerna inte bara bör, utan skall göra. Nog borde väl kraven på kommunerna som huvudmän kunna vara så pass tydliga att likvärdigheten och kvalitén säkerställs utan att man nödvändigtvis går så långt som till ett förstatligande. Vågar man dessutom släppa in skolans verkliga experter i dialogen kring hur skolan bör organiseras tror jag man går från små steg till stora kliv framåt!

Som jag ser det är inte den viktigaste frågan huruvida svensk skola ska ha ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Frågan är snarare:

Hur kan staten stötta kommunerna i större utsträckning så att de klarar av att hantera uppdraget?

Katedern, lärarens viktigaste möbel

Vår utbildningsminister lyckas i DN återigen visa prov på sin sällsamma förmåga att blotta sin egen okunskap, slå ett slag för det som anses förlegat samt reta upp större delen av alla progressiva lärare som skolbloggar. Dagens "quickfix" går ut på att återinföra katederundervisningen i svensk skola, denna möbel som tydligare än något annat får agera symbol för Björklunds skola kontra flumskolan.

Till skillnad från herr Björklund så tror jag inte att det är avskaffandet av katederledd undervisning som gjort att resultaten i svensk skola försämrats, utan precis som Christermagister konstaterar är de ekonomiska förutsättningarna, eller bristen på dessa sannolikt en av de största orsakerna.

Fritt citerat ur Björklunds text: "Mycket talar för att en viktig anledning till både de sviktande svenska resultaten och de ökande skillnaderna är att svenska elever i stor utsträckning lämnas ensamma i sitt arbete."

Varför lämnas eleverna "i stor utsträckning" ensamma i sitt arbete?
Det är en högst relevant frågeställning, men att förenkla svaret och enbart peka på orsaker som ligger i idén om hur undervisningen ska genomföras är direkt svagt.

Inte allt, men mycket kan härledas till resursfrågan och jag tycker verkligen det är beklämmande att den ständigt viftas bort. Jag kommer därmed osökt att tänka på de fantastiska föreläsningar jag hade glädjen att lyssna till i veckan tillsammans med ca 150 fackliga fötroendemän från Lärarförbundets Växjö-region. Några frågeställningar som etsade sig fast och hänger samman var:
Gör vi rätt saker? <--> Har vi rätt bemanning?

Hur ska vi kunna göra rätt saker på rätt sätt om vi inte har förutsättningar för det, eller är för få för att det ska vara genomförbart??

I några avseenden kan jag dock, vilket känns tungt att erkänna, hålla med herr Björklund i hans inlägg. Som t.ex. att "Valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare."
Liksom att "Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom stoffet, förklara, instruera och repetera utan också att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem."
Vilket är en skön motsägelse till allt vår utbildningsminister vanligtvis tycks stå för.

Viktigast av allt är dock: "Läraren är skolans viktigaste resurs."


Andra som bloggat om detta: Christermagister, Kristina Alexanderson, Metabolism

Räknar med bråk

Det talas mycket om matte och läsförståelse när samtalet glider in på skola och utbildningspolitik. Lärförståelse däremot, talas det ganska sällan om.

En snabb blick på den mediala bilden av skolan ger i stora drag samma bild. Svensk skola handlar om matte, läsförståelse och nationella prov...
...och en brant utförsbacke där dagens elever resultatmässigt befinner sig i fritt fall.
Ska man tro på vad som sägs i debatten finns det bara ett sätt att lösa detta och det är MER matte, MER läsning och FLER prov.

Där någonstans började jag känna att jag gått vilse i djungel av åsikter och nattsvarta bilder av en skola i förfall. Det är inte den skola jag känner. Inte den skola jag jobbar inom och inte heller den skola jag drömmer om och vill sätta mina barn i.

Skolan är så mycket mer än matte. Naturligtvis är det av yttersta vikt att barnen lär sig att läsa, räkna och förstå information. Men, borde det inte vara lika viktigt att förstå VAD man lär, VARFÖR man lär och HUR man lär?
Lärförståelse!

Jag önskar att vi kunde prata mer om lärförståelse. Om vad det innebär att vara en del av och äga sitt eget lärande. Kanske är det vad som krävs för att lyfta debatten och blicken mot morgondagens skola när omvärlden tycks lida av en allvarlig mattepsykos!?

Det må innebära att man sticker ut hakan. Går mot strömmen. Jag ser ingen motsättning i det formativa och det summativa. Tvärtom. Och jag har inget emot att vara motvals, så länge det för en framåt.

Men går man mot strömmen får man nog räkna med bråk!

Glädjeämnen

Kom hem, slog upp Lärarnas Tidning och kände glädjen växa när jag läste Eva-Lis Siréns ledare. Kommer på mig själv med att nicka och tänka: -Ja, precis!
Och när nu nya skollagen uttryckligen säger att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är det väl bara att köra?! Fast det är klart, det lär väl säkert ta ett tag till innan poletten trillar ner hos våra skolledare och politiker som ännu inte insett detta. Glädjeämnen för vissa, sorgebarn för andra och uppenbarligen en vit fläck på kartan för en del!

När resultatet av senaste PISA-undersökningen presenterades gick jag i valet och kvalet om jag skulle skriva något, men valde att avvakta för att se vilken riktning den efterföljande debatten kunde tänkas ta. Såg framför mig hur de, med tanke på resultatet, vanliga argumenten skulle rullas upp: -Nu måste vi satsa ännu mer på matte... eller: -Om barnen bara läste en roman om dagen istället för att spela tevespel så...!
Förvånande nog tyckte jag inte att det blev så mycket debatt, eller rättare sagt, jag hade förväntat mig en betydligt större och bredare debatt än vi har sett hittills. Ivrigt skulle jag höja rösten för de estetiska ämnenas betydelse så snart rätt läge infann sig. Eller kanske bara hänvisa till följande gamla, men ändå ack så aktuella nyhet, vilken SMoK skrev om redan 2009: "Kreativa ämnen leder till bättre PISA-resultat".

För att knyta ihop en spretig tankekedja så är min förhoppning att vi inom en nära framtid får se en diskussion om lärandet i ett helhetsperspektiv växa fram. En diskussion där man inte fixerar sig vid ett ämnes betydelse framför andra, utan alla skolans ämnen i samverkan med varandra för att ge varje elev möjlighet att lära utifrån sina individuella förutsättningar i en likvärdig lärandemiljö. Ur mitt perspektiv är det dithän Eva-Lis Siréns ledare pekar och jag kan bara hålla med. Eller som ungdomarna en gång skulle uttryckt det: Word!

Lite Wow!

I veckan fick vi det senaste numret av den förträffliga lilla tidningen Musikläraren som ges ut av MR. I väntan på att kaffet skulle rinna ner passade jag på att bläddra igenom den, lite förstrött. En bitsk ledare, några sidor om den nya kursplanen och de estetiska ämnena och så Wow(!), eller rättare sagt en artikel till om The Wow Factor!

Tänk om vi fick uppleva lite mer Wow(!) i skolan, kommer jag på mig själv att tänka och då syftar jag naturligtvis inte på WoW som i World of Warcraft. Visst händer det relativt ofta att man får känna lite Wow(!) i mötet med eleven och någon gång emellanåt, till och med över sin egen förmåga. Jag tänker då på dom där situationerna när man faktiskt känner att man lyckats med att vara precis en sådan där bra pedagog som man alltid skulle vilja vara.
Men hur ofta får man uppleva den där härliga känslan av Wow(!) när man tittar på skolan i stort? Nu menar jag inte att svartmåla skolan, det gör herr Björklund tillräckligt bra och till viss del är nog hans politik en del av symptomet. Om nu Jan Björklund överhuvudtaget har läst Anne Bamfords rapport tror jag inte att han gillar den. Eller kanske rättare sagt, jag tror inte att han förstår dess innebörd, eftersom den handlar om skolan i nutid, inte medeltid.

Kanske är det så enkelt att The Wow Factor ger mig bekräftelse som lärare, att Anne Bamford slår fast exakt det som jag, och många andra så kallade praktisk estetiska lärare, känt och anat länge?! Min uppfattning är ju att hon slagit huvudet på spiken och anammade man hennes slutsatser skulle vi sannolikt få uppleva lite mer Wow(!) i svensk skola.
Det är med andra ord inte mig man behöver övertyga.

I snart nog varenda pedagogisk tidskrift har vi under de senaste åren kunnat läsa om Bamfords forskningsresultat, så det borde inte undgått någon. Ändå får jag intrycket av att man diskuterar detta, i första hand bland oss som redan tillhör de frälsta. Frågan är om det verkligen är rätt arena eller om det bara blir rundgång?

Medan jag sitter där och bläddrar kommer min chef in och jag kan förstås inte lägga band på mig utan frågar frankt: - Diskuterar ni någonsin The Wow Factor i er rektorsgrupp?
Föga förvånande är svaret nej.

Kanske, kanske skulle det vara ett första steg för att få uppleva lite mer Wow(!) i skolan.

Behörighet(s)

Senaste numret av Fotnoten, Lärarförbundets tidning för lärare som jobbar i Musik/Kulturskola damp ner i lådan i slutet av förra veckan. Som sig bör i valtider har man sammanställt en genomförd enkät där varje parti fått möjligheten att ge sin syn på det estetiska lärandet genom att svara på tre frågor. Du kan läsa alla enkätsvaren här.

Värt att notera är att frågan kring behörighet inte längre tycks lika het, vilket säkerligen kan förklaras med att införandet av lärarlegitimation till slut verkar bli av. Märk väl att jag inte säger äntligen, då jag inte är helt övertygad om att det löser alla de knutar man hoppas på. Men det positiva med en legitimation är ändå att man slipper den oerhört segdragna debatten om obehöriga kontra behöriga lärare, som i sig är en ickefråga. Endera är man lärare d.v.s. man har en lärarexamen, eller så är man inte lärare. Punkt.

Man pratar fortfarande om behörighet, men fokus har flyttats en aning. Det är inte längre de som inte är lärare, de obehöriga, som är de svarta fåren i behörighetsdebatten. Nej, nu är det alla arma stackare som gjort sig själva otjänsten att bli ettämneslärare som är det primära målet för hetsjakten. Så vad beskaffar oss den äran? Jo vi, jag hör ju faktiskt själv till den här skaran, är nämligen inte tillräckligt anställningsbara! Att jag fick lära mig ett nytt ord ser jag som en ren bonus.

Alla verkar vara överens om att den enskilt viktigaste framgångsfaktorn i dagens skola är lärarens kompetens i ämnet han/hon undervisar i. Det är här det börjar bli riktigt intressant.
Tittar man på vad KD säger i sitt svar så får man lätt en helt annan uppfattning och jag tycker nog att deras svar är ganska talande för hur man generellt verkar se på det här med kompetens och behörighet. Visst, är man en någorlunda normalbegåvad pedagog kan man säkerligen klara av ett ämne efter bara en termins studier utan några större missöden, men hur resonerar man då när man i nästa ögonblick förfasar sig över att så många lärare idag undervisar i ett annat ämne än de har sin huvudsakliga utbildning i?

Så frågan är; hur anställningsbar är du, lille vän?