Käpphäst mot framtiden

Så har herr Björklund återigen presenterat ett inlägg i debatten om skolans enorma behov av återförstatligande, tillsammans med sin ständiga vapendragare i frågan, Metta Fjelkner, LR. Förvånad, någon? Ska man betrakta det som deras gemensamma skötebarn eller käpphäst?

Det är alltså i SvD vi kan läsa Björklund och LR´s gemensamma argument och det är inga dåliga sådana heller. Betraktat som en sammanfattning av nuläget, så är det riktigt bra oavsett vad man tycker om deras föreslagna lösning på problemet.

Men, löser verkligen ett återförstatligande problemen i den svenska skolan? LR och Björklund säger: "...Men för att den nedåtgående utvecklingen helt och hållet ska kunna vändas är det vår bedömning att nuvarande huvudmannaskapsmodell inte håller i längden. Sverige behöver bygga upp ett nytt och modernt huvudmannaskap som har till syfte att göra skolan nationellt likvärdig, med hög kvalitet, elever som når sin fulla potential och en lärarkår i världsklass."

Ett "modernt huvudmannaskap", genom att gå baklänges?! Hur modernt är det? Kan inte riktigt smälta ironin i att en liberal högerpolitiker har så mycket invändningar mot en idé som andas just liberalism och borgerlig politik. Inte utan att man funderar över hur snacket gick hos de borgerliga innan Göran Persson drev igenom kommunaliseringen?

Den ursprungliga tanken med kommunaliseringen var nog god men aningen naiv och dåligt genomarbetad. 90-talskrisen gjorde knappast förutsättningarna bättre, men jag har svårt att se kopplingen mellan alla dagens problem i svensk skola och kommunaliseringen i sig. Så även om många av Björklund och LR´s argument är bra följs de av en mängd frågetecken.

Är det verkligen värt kostnaden en återställning skulle innebära?

Varför inte ta motsvarande summa, som uppskattningsvis skulle gå åt till att vrida tillbaka klockan och investera de pengarna i nuvarande skolsystem istället? Ta kompetensutveckling som exempel. Resonemanget i dag tycks vara att kompetensutveckling och fortbildning av lärarna är något man eventuellt gör om man har råd. Men har man egentligen råd att INTE kompetensutveckla sina lärare??

Likvärdigheten är en nyckelfråga där många kommuner misslyckats fullständigt, men huruvida ett återförstatligande är en garant för ökad likvärdighet kan man ju undra. Det borde väl kunna uppnås ändå? I och med införandet av den nya skollagen, läroplanen och lärarlegitimationen förtydligas ju statens förväntningar på vad kommunerna inte bara bör, utan skall göra. Nog borde väl kraven på kommunerna som huvudmän kunna vara så pass tydliga att likvärdigheten och kvalitén säkerställs utan att man nödvändigtvis går så långt som till ett förstatligande. Vågar man dessutom släppa in skolans verkliga experter i dialogen kring hur skolan bör organiseras tror jag man går från små steg till stora kliv framåt!

Som jag ser det är inte den viktigaste frågan huruvida svensk skola ska ha ett statligt eller kommunalt huvudmannaskap. Frågan är snarare:

Hur kan staten stötta kommunerna i större utsträckning så att de klarar av att hantera uppdraget?